Sitter på jobbet igen, och funderar, såklart..
Har skrivit mycket nu, sen en vecka tillbaka, inspirationen flödar, men det har också tårarna gjort. Jisses så känslosamt vissa saker är att tänka tillbaka på.. Ens barndom är så VIKTIG, att få känna sig trygg, att få ha föräldrar där som skyddar och tror på en. Men när man inte får det tillgodosett, utan kanske tvärtom, man blir utsatt tidigt för olika saker och att ha frånvarande föräldrar, det skapar en otrygghet som följer med länge. I alla fall så har det varit så för mig. Och när man skaffar egna barn, SVÄR man att inte göra om samma misstag...
Man gör tvärtom. Inte alla, en del tar efter precis samma skitmönster och med detta förstör sina barns framtid. Vissa av oss kör 50/50, man gör så gott man kan och vissa saker gör vi samma, fast vi inte vill och för att vi har det i ryggmärgen. Vi gör så gott vi kan. Men, vi är medvetna, förhoppningsvis och försöker att förändra och göra gott. Självransakan är väldigt bra. Att se utifrån, hur man faktiskt är och inte bara naivt tror att man gör rätt och att det är andras fel när något händer.
Jag är 41 år och börjar känna mig trygg. Så det kan ta lite tid om man säger så.
