Men god jävla morgon då!
Börjar dagen med trötthet. Somnade runt tre i natt, tvätta vid sju i morse, sovit lite och är grinig! Kunde ju inte tvätta igår för då hoppade jag in o jobbade, annars tvättar vi aldrig på morgonen... I vilket fall. Ligger o sover mellan torkningarna, hör en röst skarpt "Camila!" Kollar mobilen. Hon har ringt igen. Bara att hon är vaken före mig är ju ett mirakel.. Hon ringde lillebror med och tack vare att han sitter på jobbet, så ser han inte vem som ringer. Pratar med henne och sen ringer mig för att tala om det. Skiter väl jag i.. Känns som om jag aldrig får växa upp, hon hänger i hälsenorna som en jävla igel.
Tanken på flytta en bit bort växer sig starkare för varje dag.. Det är som en enda stor svart bubbla och i den lever vi i den här skadade familjen. Lycka till alla människor som åker runt och jobbar, rör på sig, ser massor, träffar mycket folk!! Här är man bara låst. Och en ständigt gnagande oro - dyker hon upp? Möter jag henne?
Usch
