Söndagsmorgon...
Tösen sover, katten är vaken (alltid vaken först av alla) och jag sitter här med kaffekopp nr två.. Funderar på hur livet kan te sig egentligen.
Jag växte upp med en skitbarndom, mestadels, det fanns små ljuspunkter men inte många. Tonårstiden var hemsk, massor med ångest och nervositet, osäkerhet och rädsla. Tiden mellan 20-30 år, tuff som satan, ensam med barn och kort tid en underbar pojkvän. Barnet blir sjukt för all framtid, men jag trodde han skulle dö. Kämpande med jobb, utbildningar, mer osäkerhet. Utan starka kvinnliga förebilder, bara en dominant far, så är det svårt att utvecklas som kvinna. Så det gick inget vidare. Min lillebror flyttar till mig. Dags att fostra en 17-åring.. Tiden 30-40 år. Mer kämp och osäkerhet, börjar upptäcka att pappa har inte alltid rätt och att mina pojkvänner är mest skit. Allt detta växer min unge upp med. Detta underbara barn.. Nutid. Kämpar inte fullt lika mycket, saker och ting börjar landa. Under alla dessa år, från ca 20 år och tills nu, har min mor anmält mig så många gånger för olika saker att jag inte ens minns. Jag vet inte hur många gånger jag är anmäld eller för vad. Det är olika. Förtal är det mest populära ordet. Misshandel har jag också blivit anmäld för.
Min pappa har varit en stark person bakom mig, på ett sätt. Men han har haft ett sjukt bekräftelsebehov och egocentrerat sätt. Jag har i princip fostrat mig själv och mina syskon.
Gnäller jag? Nej. Utan allt detta hade jag inte varit den jag är idag, jag hade inte klarat allt jag klara. Men, ibland blir man lite trött. Mentalt. Då är det dags att säga stopp. Jag gjorde det igår. Förklarade för min mor att hon nu är död för mig och aldrig behöver göra sig besvär med kontakt igen. Jag har aldrig kontaktat henne, förutom för två månader sedan. Första gången. Det gör jag aldrig om.
Jag är så glad att jag har min lilla familj och mina älskade vänner, utan er hade mitt liv tett sig ganska annorlunda. Men mest tacksam är jag över min son.. Utan honom hade jag varit alkoholist och förmodligen död. Älskar dig oändligt.
Uppiggande inlägg va? ;) Nu ska jag cykla till jobbet och spana in puddingen mitt emot... Hi hi. Han är bra söt..
